Pannkakor med drottningssylt

Jag ska inte säga att jag brukar förhålla mig kallt till folks lidande. Men det som rapporteras i media om svält och krig brukar snarare bekräfta min bild av världen än chocka mig. Jag rörs sällan till tårar och byter gärna kanal, inte för att jag vill låtsas som om elände inte finns, utan för att jag är medveten om den och inte behöver få det upprepat.

Från dagens demonstration för öppnare gränser.  

Från dagens demonstration för öppnare gränser.  

Bilden på den 3-åriga Alan liggandes på stranden är däremot ett undantag, den träffar mig precis som många andra väldigt hårt. Första gången jag såg den kunde jag inte slita ögonen från den, jag kollade på den flera gånger under en hel kväll och kände ett enormt obehag och stor sorg. Det var min sambo Katja som satte fingret på det. "Han ligger precis som Hjalmar när han sover".

Det finns inte mycket att säga om bilden som inte redan sagts eller skrivits men desto mer jag kollar på den desto mer blir det en person i min framtid. De som flyr från Syrien nu kan mycket väl bli klasskompisar med min Hjalmar när han börjar skolan. De kanske kommer spela i samma fotbollslag eller åka skridskor ihop. Följa med hem till oss och bli bjudna på pannkakor och spela TV-spel.

Förhoppningsvis leder de senaste dagarnas uppmärksamhet kring flyktingkrisen till att Europas gränser öppnas upp mer. Att fler får möjligheten att komma hit. Att familjer kommer längs säkrare vägar. Att de kan bli bjudna på pannkakor med drottningssylt och mellanmjölk.
 

Mer kärvänlig än motoriken tillåter

Min lilla Hjalmar är inte så liten längre. Sex månader är ingen ålder på en häst men jäklar vad stor han kändes när vi idag lade honom bredvid sin fyra månader yngre kusin Eskil. Han såg ju ut som en halv karl.

Till att börja med var han liten skeptisk till den lilla pojken som Katja gosade med men när vi lade dem bredvid varandra blev han bara nyfiken och glad. Lite för glad för vad han klarar av att hantera. Hans försök till att klappa Eskil får klart underkänt.

image.jpg

Han skrattade "med" Eskil lika intensivt som när jag trycker mina läppar mot hans mage eller armhåla och blåser som mest för att kittla. Underbart härligt att se!


 

Pappaledig dag två

Som jag har längtat, äntligen föräldraledig! Jag stortrvis med mitt jobb där jag känner att jag verkligen hjälper människor och lite smygjobb kommer jag nog göra. Fixade bland annat en tillsvidareanställning åt en kille igår som tidigare gått på timkontrakt. Sånt får mig att må bra men ingenting går upp mot att jag nu under 179 dagar ska få umgås med min älskade Hjalmar dygnet runt.

Han har inte varit lite odelat positiv däremot, det är nog inte mig det är fel på men efter några timmar utan sin mamma börjar han kolla mot sovrumsdörren och tycks undra hur länge mamma ska sova. Vi leker och skrattar. Jag har lärt mig alla ställen han är kittlig på och numera räcker det att jag kollar lite busigt på honom för att han ska förstå att det snart kommer kittlas och han bryter ut i skratt.

Vi har hunnit med en hel del på dessa två dagar. Det tjuvstartade redan i förrgår då han fick följa med mig till jobbet. Vi var på konferensanläggningen Lastberget och jag trodde han skulle trivas i SPA-avdelningen. Tji fick jag. Redan i duschen grät han och när han kom nära det kokande helvetetsbadet (jacuzzin) forsade tårarna. Det blev till att tvätta honom i handfatet och åka hem utan bubbelbad.

Hjalmar smakar gröt för första gången i livet  

Hjalmar smakar gröt för första gången i livet
 

Igår monterade vi en gunga i köket och dansade till Ulf Lundell hela dagen. Jag har det på film utifall att han i framtiden kommer försöka förneka glädjen han kände när Uffe sjöng om att kyssa hav, kvinnor och öppna landskap.

Denna dag har vi ägnat åt att städa ur kontoret och göra det användbart. Det finns något häftigt över att gå igenom gamla böcker och hitta bokmärken. De säger något om en själv när man läste boken; ett kvitto, ett kärleksbrev, en biljett, ett fotografi. Jag har berättat massor av historier för Hjalmar, det är tur att han inte lärt sig prata än och antagligen inte kommer komma ihåg mitt prat när han lär sig snacka.

Uffe skrålar - Hjalmar vrålar!
 

Alexander Ojanne?

Jag och Katja diskuterar mycket namn just nu av förståliga skäl. Förutom att vi snart gått igenom varje namn i almanackan och mer därtill kommer även efternamnsfrågan upp till ytan ibland. Jag har sagt hela tiden att det är mindre viktigt för viktigt för mig och att jag själv skulle kunna byta så att hela familjen får samma namn. Jag börjar dock förstå nackdelarna med att heta Ojanne nu. Ringde ultraljudet på Södertälje sjukhus i veckan;

Jag: "Hej, jag skulle vilja boka om en tid för ultraljud som vi har om två veckor, går det bra att göra det hos dig?"

Barnmorskan: "Självklart, vad var namnet?"

Jag: "Katja Ojanne"

Barnmorskan: "Okej Janne, vad heter ni i efternamn?"

Ridå.