3 lätta mot Malmö

Innan dagen match mot Malmö satt jag och tog en öl med Djurgårdspolarna, samma gäng jag lirar hockey med numera. Vi diskuterade lagets inledning på säsongen och individuella prestationer. Vad vi tycktes vara överens om var att Högström och Alvarez tagit stora steg framåt under inledningen av denna vinter.

Inledningsvis i matchen fick vi ett rätt i alla fall. Högström, som var mycket bra sist mot Rögle, fumlade som om det fortfarande var säsong 2014-2015. Tänker framförallt på två tillfällen i två olika power play. Ena gången höll han på att tappa pucken på blålinjen och ge ett friläge åt Malmö. Nästa gång glömde han nog att han var back och släppte fram ett friläge för Malmö som han däremot genom hårt arbete och kamp bortstyrde. Ju längre matchen led desto mer spelade han upp sig och han fick kröna kvällen med att peta in slutresultatet 3-0 i öppen kasse från egen zon.

Alvarez presterade däremot på hög nivå direkt och jagade riktigt ordentligt. Grabben kom till oss från Malmö inför förra säsongen och har uttalat sig om att han har mycket hjärta kvar i Malmö. Han hängde första kassen med ett rappt skott och frågan är om Malmö-publikens tidigare kelgris gloria hamnade på sned. Han höll i alla fall inte tillbaka i firandet.

En som hade det lite tungt senast var Sörensen. Med en missad straff, ett missat friläge och ett självmål lägger han nog helst matchen i Ängelholm bakom sig. Även ikväll var det stundtals tungt för Södertäljes stolthet. Några tappade puckar och svårt att komma till bra avslutslägen. Smekmånaden som rookie är över och hans uppvaktas hårt av alla vi möter. Han hade några riktig fina passningar även om han slog bort ett par med rena chansningar i blindo. En assist fixade han då han kämpade sig först till en puck in i anfallszon med tvärnit i fickan och inspel till Matt Andersson som kunde prickskjuta 2-0.

På det stora hela en bra match av Djurgården mot ett Malmö som inte har i SHL att göra som de spelade ikväll. Visst var Armalis bra i målet men de testade honom inte ordentligt. Malmö åker ur i år.

Hovet bar fram DIF

Äntligen var det dags för hemmapremiär och det var inga mindre än förra årets SM-finalister Skellefteå AIK som gästade. Med en poäng i bagaget med från Linköping tidigare i veckan var känslan att en seger skulle sitta fint för att inte direkt halka långt ner i tabellen.

Skellefteå inledde vasst och kom till många avslut i bra lägen i början av första perioden. Men då Tellqvist inte har ett hål mitt i magen var deras skott kanska lättstoppade.

Alvarez imponerade mycket på mig. Killen slet sig loss från sin försvarare och vågade checka fast pucken i anfallszon även i box play. Annars var Sörensen som vanligt vass trots hård uppvaktning från Skelefteå som stundtals med lite väl fula metoder gjorde sitt yttersta för att stoppa unge Sörensen.

image.jpg

Periodens bästa målchans kom också efter att Sörensen stormat fram på sin vänsterkant och lossat ett farligt skott dyker Press på returen men får inte pucken på kassen. 

Generellt kan sägas att det är två lag som tydligt är i säsongsinledningen och kommunikationen är inte optimal inom de stundtals övertända lagen. Det märks ännu mer i andra perioden där båda lagen lyckas dra på sig utvisningar för att de har för många spelare på isen. I båda efterföljande power playen blir det målkalas. Först för DIF och sen för Skelefteå.  

Vårt mål är snyggare då Högström drar ett slagskott i krysset från blålinjen. Ska man vara krass är det vi som gör även Skelefteås mål då en puck inkastad framför mål lite oturligt sparkas i mål av Englund.  

image.jpg

Nästa exempel på övertändning kom från Skelefteå. En spelare blir förbannad på en icingavblåsning och drar klubban i sargen. Jag ger honom rätt i sak men så otroligt korkat gjort. I efterföljande power play rakar Hultström in pucken efter fint spel av Sallinen och Sörensen. 

En annan spelare som kommer bli intressant att följa i vinter är Matt Anderson. Han var en jävel att trampa på idag och fixar både friläge, som är mycket nära att gå in, samt ser till så att Skelefteå drar på sig utvisningar. Om man bara aldrig slutar trampa så måste ju motståndarna stoppa en på något vis småningom. En egenskap som Sörensen också har och som gett oss många power play genom åren. 

Tredje perioden började som ett sömnpiller där varken Skelefteå såg ut att vilja kvittera och Djurgården såg ut som om målet med kvällen var att få med sig 2-1 hem till lördagsmyset. Men matchen växte och med den trycket i rinken. När vi var i åttonde minuten var det spel som böljade fram och tillbaka till öronbedövande sång från de 8094 närvarande på läktaren. Det kunde kunnat bli både kvitterat och punkterat men idag drog vi det längsta strået och reste hem med en skön trepoängare och 2-1-seger. 

image.jpg

Dyrköpt avancemang?

Underhållande ishockey och Djurgården var klart bättre än ZUG i kvällens match, åtminstone om man ser till de två första perioderna. Schweizarna försvarade sig bra men framförallt i power playsyntes klasskillnaderna. Pucken gick som på ett snöre men utan onödigt många passningar, avslut var melodin och det kändes alltid farligt när vi var en man mer.

Lite jubel efter 4-2.  

Lite jubel efter 4-2.  

Stundtals var det även i fem mot fem-spelet en sådan skillnad att man trodde att vi spelade i numerärt överläge. Särskilt när Sörensen och Fällström drog upp tempot. Trots detta stod det bara 2-2 efter perioden och 4-3 till Djurgården efter den andra. Vårt försvarsspel var ironiskt nog ihåligt som en schweizerost.

I tredje perioden ryckte ZUG upp sig medan DIF vek ner sig. Onödiga utvisningar, förlorade tekningar och dålig fart bidrog till att ge ZUG en fribiljett tillbaka in i matchen. Matchen blev långsam på grund utav många avblåsningar och trots en mängd ZUG-chanser kändes matchen ganska avgjord länge då det räckte med en poäng för DIF för avancemang. Det slutar 5-3 efter att sista pucken suttit i öppen kasse.

Vi är vidare och det är trevligt. Mina känslor för CHL är ganska svala, det är inte direkt som fotbollens Champions League och det är lite av en träningsturnering. Särskilt när man ser hur halvhjärtat klubbarna satsar på den. Med det i bakhuvudet så är de två eventuella skadorna jobbiga. Fällström får en rump- eller bentackling i slutet av andra och har vi otur är det knät som rök men jag tyckte det såg ut som en saftig lårkaka. Holm åker på en riktigt full bentackling i slutet av matchen och blev liggandes ett tag, måtte de båda vara tillbaka till SHL-premiären.

Inte långt kvar till den riktiga hockeysäsongen startar.
 

Berlin har fallit

Äntligen var det dags för mig att få se hockeykrigarna spela match i Hovet, jag missade förra hemmamatchen i CHL tyvärr. Nästan 5000 hade letat sig dit ikväll och det blev en ganska hyfsad inramning trots försäsongen och brist på ledning av klacken. 

Jag tycker att vi inledde bra och spelade disciplinerat men var inte alls tuffa mot deras forwards framför egen kasse. Sånt kostar och tidigt kunde Eisbären Berlin göra 0-1 på en retur ganska oattackerade. Vi drog på oss några onödiga utvisningar och under en 2+2:a lyfte tyskarna på klubborna igen men fick avbryta jublet när domaren signalerade offside i målgården. Även denna gång efter slapp renhållning framför Mantas Armalis i DIF-målet. 

image.jpg

Djurgården spelade bra i anfallszon och lyckades stundtals bita sig fast och få avslut från blålinjen, Linus Arnesson lyckades få iväg några puckar som med lite flyt hade inneburit en kvittering. 

Onödiga utvisningar var första periodens melodi men vi var skickliga i numerärt underläge, just sånt man ska spela in under en försäsong. Särskilt i spel tre mot fem spelade vi snyggt och följsamt med vridande pyramid med botten upp mot motståndarbackarna när så behövdes, inte många skottlägen skapades för Berlin och de skott som avfyrades kunde täckas undan. 

Marcus Sörensen var som vanligt briljant och slet till sig ett par tvåminutare för motståndarlaget genom att helt enkelt vara snabbare och skickligare. Tyskarna verkade tidigt förstå det som många SHL-lag kommer få lära sig i vinter. Det finns bara ett sätt att stoppa honom; med klubban. 

I ett av dessa powerplay som han ordnar styr Joakim Eriksson in kvitteringen eftersom han hittar precis den där ytan man ska ha i motståndarens box. Tyskarna spelar med tillräckligt stor box för att han ska kunna stå relativt fri i mitten. En hård pass på bladet från Markus Ljungh och Jocke vinklar den rakt i mål. 

Jocke verkar ha hittat sin position i powerplay för från samma plats har en styrning till strax efter kvitteringen, som dock den tyske målvakten räddar. Han får även från ytan agera väggspelare och blir en viktig kugge i spelet i numerärt överläge. 

Försvaret var som sagt svagheten, vi daltade på blålinjen i anfallszon och slog dåliga passningar i uppspelsfaserna. En och annan indianare blev det också tyvärr. Den dag vi möter ett bättre lag så straffar dem oss för sådana misstag. Inte blir det bättre av att våra backar tycks vara oroväckande långsamma stundtals. Marcus Högström såg ut som om han hade slipat skridskorna mot betongen i parkeringshuset. 

Det var ingen utpräglad träningsmatch utan intensivt på planen. Det märktes inte minst när Mikael Ahlén kastade handskarna och dansade med en tysk till publikens jubel. En riktig fight, något jag inte kan minnas när jag såg i svensk hockey senast.

Slagsmålet verkade tända Berlinarna mest men resulterade som tur var mest i utvisningar för dem. Medan vi höll oss i balans var de uppenbarligen i kapabla att göra detsamma. 

Eisbären Berlin var inte heller lika skickliga som DIF i spelet tre mot fem. De ställde upp med en defensiv pyramid där bara en spets skulle täcka undan skottlägena, det gick åt helvete för dem. Spel mellan Joakim Eriksson och Alexander Deilert slutade med att den sistnämnda fick fritt skottläge från nära håll och kunde dundra in 2-1. 

2-2 kom i ännu ett läge som inte borde uppstå när SHL-backar står på isen. Men det är lite för snällt framför mål. 

Jakten på ett vinstmål var inte särskilt oviss, det kändes som om Djurgården hade den här matchen i en liten ask om de bara ansträngde sig. David Rundqvist gjorde en otroligt vacker raid där han pucken i mittzon från en tysk och avancerade in i anfallszon, drog nästa tysk och bröt in urstarkt framför mål. Tyvärr passade han en Andreas Englund som missade öppen kasse. 

Istället kunde Markus Ljungh slå in 3-2-pucken på en sargretur i tredje perioden och sätta slutresultatet. Härligt!

Jag har saknat att se på hockey live. Det blir så mycket känslor och så intensivt. Däremot har jag inte alltid saknat resten av hockeypubliken, det var kraftiga burop mot domaren varje gång en tysk gjorde en tackling, ingen verkade kunna icingregeln och det blev slagsmål i Djurgårdsklacken. Mellan djurgårdare. Pinsamt. 

image.jpg

 

Första träningsmatcherna ger mersmak

Djurgården Hockey har inlett säsongen med två bortamatcher uppe i Norrland. Det känns mycket bra och även om det bara är träningsmatcher så känns det härligt med två vinster, särskilt mot SHL-laget Luleå. Segern med 5-2 är en signal till Hockeysverige att Djurgår'n inte tänker vara ett strykgäng i vinter. Jag tyvärr inte sett segern med 3-1 mot Asplöven så kan inte delge några tankar om den matchen.

uleåmatchen visade på ett effektivt försvarsspel och vi lyckades stå upp bra på egen blålinje och hålla ut luleåspelarna längs kanterna och sarghörnen när de tog sig in i anfallszonen. Se bilden nedan som exempel på ett kompakt DIF-försvar som gör det svårt för Luleå att ta sig in och etablerat spel i offensiv zon;

Djurgårdsförsvaret styr effektivt undan Luleå.

Djurgården å sin sido hade inga större problem att ta sig igenom mitt i banan och gå direkt på mål. Så även om Luleå hade fler anfall kändes Djurgårdens vassare. 1-0 skulle också komma när Alvarez i powerplay klev in i banan och avfyrade en välriktad projektil. 

1-1 kom även det i första perioden efter en utvisning där det annars stabila DIF-försvaret blev lite väl pucktittande. Vi spelade med för stor box och glömde bort att skära av passningsvägarna. Det missade inte Luleå och kunde med en enkel genomskärare ställa Tellqvist i Djurgårdsmålet. 

Backarna sjunker ner djupt och forwardsen skär inte av passningsvägarna.

Generellt om Luleåmatchen kan sägas att både Sörensen och Lauritzen visade att de kommer bli viktiga i vinter, de är de spelare i laget som gör det oväntade och skapar situationer som ställer motståndaren. Deras fart bidrar också mycket, inte minst eftersom det ofta tvingade luleåspelarna att dra ner dem med utvisningar som påföljd. Med det effektiva powerplay-spel som Djurgården har är det alltid välkommet när motståndarna inte hinner med våra grabbar. 

Andra perioden blev mållös och ganska tråkig men i tredje perioden lossnade målskyttet ordentligt. 2-1 till Djurgården gjorde den gamla SPAIF-fostrade Joakim Eriksson och 3-1 var i stort sett en kopia av matchens första mål när Henrik Eriksson i powerplay tog några skär in mot mål och fyrade av mot bortre krysset. Även 4-1 skulle komma ganska tätt inpå de två tidigare och punktera matchen. I öppen kasse lade sen DIF in 5-1 innan Luleå fick ett tröstmål med bara sekunder kvar av matchen. 5-2 mot ett SHL-lag känns som en bra start på säsongen. 

De två segrarna betyder att vi vann Vardia cup. Kanske inte den tyngsta titeln i hockey men alla segrar är välkomna.

Tre södertäljekillar i Djurgår´n

Det är härligt att vi snart har hockeysäsongen här igen och ännu härligare att vi har Djurgården tillbaka i SHL. Jag har längtat efter det här ögonblick sedan vi trillade ur Elitserien och sett fram emot just den här säsongen från och med när domaren blåste av matchen mot Västerås i våras och vi stormade isen för att fira med grabbarna!

7 april 2014, ett mycket minnesvärt datum...

Tog mig förbi Hovet idag för att se mitt kära Djurgården gå ut på is. Jag hade missförstått förhandsinformationen och trodde att detta var första träningen på is för laget och blev därför lite besviken först. Inte för att jag absolut vill se grabbarnas första stapplande skär för säsongen utan för att glädjen att återse pucken och isen inte sprudlade.

Jag minns med värme mina första träningar varje säsong. Äntligen skulle man få ta några snabba skär, trycka upp polaren i sargen och klappa till pucken mot mål. Det var en sån glädje och alla de finter man gått och funderat över under sommaren och tränat in på parkeringsplatsen skulle nu visas upp; fast med skridskor och puck istället för gympadojor och tennisboll.

Den glädjen såg jag inte alls hos killarna och det var lite trist. Att passningarna inte satt, tempot var bedrövligt lågt och närkontakterna fullständigt frånvarande; det kan jag leva med. Formtoppen ska inte komma i juli och förhoppningsvis har de riktigt tunga och nedtränade ben just nu efter en tuff försäsong.

På isen går det inte riktigt att framhäva någon spelare som piggare än den andra. Marcus Sörensen utstrålade som vanligt spelglädje och fantasi vilket man kan förvänta sig av honom(han hade trots allt mig som en av sina första tränare när han spelade i Södertälje SK:s 92:or...). I övrigt var det ganska få som stack ut, Michael Holmqvist visade vilja och Mikael Tellqvist kändes hungrig i målet när han följde spelet med blicken och alltid stod rättplacerad de få gånger han testades ordentligt (förutom den gången då han var uppe på läktaren och köpte korv men räddades av stolpen).

Tellqvist och Mikael Ahlén i de nya matchställen.

Det kan bara bli bättre som sagt men så här tidigt på säsongen ska det se så här illa ut. Glädjande för såväl mitt djurgårdshjärta som Södertälje dito är att Mikael Samuelsson skrivit på. Tillsammans med Joakim Eriksson och Marcus Sörensen kan de bilda en riktigt vass södertäljekedja i Djurgården Hockey.