Vi spelar skjortan av Champions League-lag

Vaknade imorse med en smak av segerns sötma i munnen. Gårdagens seger med 2-0 mot Malmö FF satt riktigt fint. Efter två raka segrar mot jumbon och nästjumbon med totalt 8-0 skulle det bli härligt att se vårt blårandiga lag ta sig an serieledarna som nyligen dessutom kvalificerat sig till Champions League.

Våra krigares självförtroende lyste från start; man hoppade över bollar, snurrade och serverade briljanta passningar. På plan visade lagkapten Emil Bergström vägen tillsammans med ständigt briljante Simon Tibbling och på läktaren dominerade Sofialäktaren ackompanjerade av Slakthuskurvan. 25 000 på läktaren ramade in matchen underbart och gjorde detta till en oförglömlig DIF-kväll.

difmff1_1680.jpg

Marcus Rosenber hade gråtit ut redan innan matchen om att konstgräs var ovärdigt en spelare av hans kaliber men han visade allt annat än klass igår. Missade lägen, slog dåliga passningar och sprang inte på bollar. Om det de facto var underlaget eller mättnaden efter Malmös avancemang i Europa, det låter jag vara osagt, men de spelade riktigt dåligt stundtals.

Haris Radetinac  fick göra 1-0 på en hörna efter lite flipper och redan i 37:e minuten kunde Sebastian Andersson vända runt på nära håll och placera in 2-0. Sebastian Andersson som inte gjort en dålig match sedan hans ankomst till Djurgården, han är vår framtid! Trots denna smakstart var jag mäktigt orolig. För inte så länge sedan vände Malmö tack vare Rosenberg ett underläge med 2-0 mot Örebro och kunde vinna. Inte vart det bättre av att Malmö mot slutet av första halvlek fick några billiga men riktigt farliga frisparkar strax utanför straffområdet.

Rosenberg hade dock inte sin kväll och Malmö blev inte bättre i andra halvlek. Egentligen borde jag inte framhäva några spelare speciellt för det var en riktig lagseger vi fick se. Under de sista 45 minuterna rullade vi ut serieledarna och i klacken hoppade vi och sjöng ”Samba Djurgår´n, saaaamba Djurgåååården!”. Vad som var särskilt kul att se var att vi utan Erton och Prijovic fick ett lag som anföll. Sebastian Andersson och Amadou Jawo med mittfältstöd från Simon Tibbling och Alexander Falsetas kämpade som djur framåt och jag kan inte komma ifrån att Tibbling i den kroppen med den styrkan skulle vara ypperlig som hockeyspelare, vilken balans och fysisk grabben har!

Vi sjöng i 90 minuter och spelarna dominerade lika länge, de bar oss och vi bar dem. Helt underbart! Och tack till Höie som gjorde några svettiga räddningar och i en närkamp slog ut en tand, vilken viking!