Ketchupeffekten

Jag skrev inget efter förra matchen eftersom jag missade första halvlek. Av andra skribenters texter har jag fått klart för mig att det egentligen inte var något jag missade. Förutom det gamla vanliga; svajande försvarsspel och spettslöst anfall. Vi fick i alla fall 1-1 med oss mot AIK. 

Mot Mjällby igår inleddes det som det brukar; ängsligt. I uppspelsfasen kunde man inte se många blåränder som ville ha bollen och vissa försvarsspelare visade det tydligt genom att gestikulera om att de inte hade några passningsalternativ. 

Jag skrev för någon match sedan att vi spelar dåligt tills vi får en i baken och strukturerat börjar jaga kvittering. Det såg ut som om det var något man behövde hoppas på även denna match. Mjällby radade upp chanser och såg inte ut som ett lag som harvar runt i bottenträsket.  

Men i 25:e får vi en feldömd indirekt frispark till vår fördel. En petning och Falsetas trycker in 1-0 och firar med volter ner mot nya juniorklacksektionen Apberget. 

Sen lossnar det totalt och vi spelar runt snyggt, får med oss bollar såväl centralt som på kanterna och med såväl tur som skicklighet. Jawo får också rulla in 2-0 på övertid i första halvlek när han kommer fri med målvakten efter en genomskärande djupledspassning. 

Andra halvleken börjar lika friskt som den första slutade. Nu börjar man förstå att vi möter laget som ligger näst sist i tabellen. Haris Radetinac får en lika fin passning som Jawo fick men gör ett ännu snyggare avslut när han med en touch lyfter bollen över en utrusande Mattias Asper i Mjällbys mål. 3-0. 

Trycket fortsätter och det enda som stör mig är att jag står på fel kortsida för att se all härlighet som radas upp framför en tom nordlig läktare där bara en handfull mjällbysupportrar står.  

På en fin hörna når lagkapten Emil Bergström högst och nickar via ribban in 4-0. Nu kan vi verkligen börja sjunga "åh en sådan härlig dag, Djurgår'n vann!" 

En lekfull klack kan nu slappna av för första gången i år. Vi sjunger till Apberget och ber dem ge oss en sång, vi kör "Hunden Leif" som en annan inte har hört på en tävlingsmatch sedan de glada guldåren och vi kan jubla över varje passning när DIF rullar ut Mjällby i väntan på slutsignalen. Det känns så otroligt befriande att inte behöva ångestpressa fram "KÄMPA! - DJURGÅRDEN!" i kvitteringsjakt under slutminuterna. 

Efter en sån här kväll somnar man gott. Åh, en sådan härlig dag!