Vi spelar skjortan av Champions League-lag

Vaknade imorse med en smak av segerns sötma i munnen. Gårdagens seger med 2-0 mot Malmö FF satt riktigt fint. Efter två raka segrar mot jumbon och nästjumbon med totalt 8-0 skulle det bli härligt att se vårt blårandiga lag ta sig an serieledarna som nyligen dessutom kvalificerat sig till Champions League.

Våra krigares självförtroende lyste från start; man hoppade över bollar, snurrade och serverade briljanta passningar. På plan visade lagkapten Emil Bergström vägen tillsammans med ständigt briljante Simon Tibbling och på läktaren dominerade Sofialäktaren ackompanjerade av Slakthuskurvan. 25 000 på läktaren ramade in matchen underbart och gjorde detta till en oförglömlig DIF-kväll.

difmff1_1680.jpg

Marcus Rosenber hade gråtit ut redan innan matchen om att konstgräs var ovärdigt en spelare av hans kaliber men han visade allt annat än klass igår. Missade lägen, slog dåliga passningar och sprang inte på bollar. Om det de facto var underlaget eller mättnaden efter Malmös avancemang i Europa, det låter jag vara osagt, men de spelade riktigt dåligt stundtals.

Haris Radetinac  fick göra 1-0 på en hörna efter lite flipper och redan i 37:e minuten kunde Sebastian Andersson vända runt på nära håll och placera in 2-0. Sebastian Andersson som inte gjort en dålig match sedan hans ankomst till Djurgården, han är vår framtid! Trots denna smakstart var jag mäktigt orolig. För inte så länge sedan vände Malmö tack vare Rosenberg ett underläge med 2-0 mot Örebro och kunde vinna. Inte vart det bättre av att Malmö mot slutet av första halvlek fick några billiga men riktigt farliga frisparkar strax utanför straffområdet.

Rosenberg hade dock inte sin kväll och Malmö blev inte bättre i andra halvlek. Egentligen borde jag inte framhäva några spelare speciellt för det var en riktig lagseger vi fick se. Under de sista 45 minuterna rullade vi ut serieledarna och i klacken hoppade vi och sjöng ”Samba Djurgår´n, saaaamba Djurgåååården!”. Vad som var särskilt kul att se var att vi utan Erton och Prijovic fick ett lag som anföll. Sebastian Andersson och Amadou Jawo med mittfältstöd från Simon Tibbling och Alexander Falsetas kämpade som djur framåt och jag kan inte komma ifrån att Tibbling i den kroppen med den styrkan skulle vara ypperlig som hockeyspelare, vilken balans och fysisk grabben har!

Vi sjöng i 90 minuter och spelarna dominerade lika länge, de bar oss och vi bar dem. Helt underbart! Och tack till Höie som gjorde några svettiga räddningar och i en närkamp slog ut en tand, vilken viking!

Tung torsk i Tylösand

Efter förra matchen skrev jag att jag ville se förändringar i startelvan och jag fick nästan som jag ville; Emil Bergström fick bilda mittlås med comebackande Fredrik Stenman och Aleksandar Prijovic fick starta istället för Philip Hellqvist. 

Däremot fick Amadou Jawo fortsatt förtroende istället för pigga och hungriga Sebastian Andersson. Tyvärr fick inte förändringarna några större konsekvenser på spelet. Istället fick vi se att det vi hört stämde; Stenman är matchotränad. Han kom fel till situationer, slog farliga och lösa passningar i försvaret samt hade en riktigt farlig hemnick som hade kunnat sluta illa. Det var även markeringsmissar i mittförsvaret som orsakade både HBK-målen. 

Stenman var däremot en tillgång framåt och hade en nick nära men utanför målvaktens högra stolpe och i slutminutrarna när vi jagade kvittering stötte han en boll tätt utanför den andra stolpen.  

Prijovic och Jawo hade inget supersammarbete men skapade ändå en del chanser. Jag kan tycka att Prijovic, i de två andra matcher han startat i år, inte alls har varit lika het när han ingått i startelvan som när han agerat inhoppare. Inledningsvis var jag därför positiv till den vilja som han visade på planen men den varade tyvärr bara lika länge som hans inhopp brukar göra. Han kanske är en typisk inhoppare av mycket hög allsvensk klass?

En spelare som visade framfötterna var Broberg. Han gjorde mycket bra, inte bara hans kanon från 30 meter som satt otagbar för målvakten och betydde 1-1. Han hade även i första halvleken två skott tätt utanför stolparna som om de hade träffat hade varit garanterade mål. 

Djurgården fick gå till halvleksvila med 2-1 i baken efter att HBK sparkat in sista bollen på övertid precis före paus. Inte det psykologiskt bästa utgångsläget men Djurgården gjorde som vanligt; spelade bäst när de jagade kvittering. 

Ett stundtals ostrukturerat anfallsspel skapade en del chanser och flera hörnor samt frisparkar i bra lägen. Riktigt nära var det några gånger; som när Jawo rullade bollen förbi målvakten men den räddades på mållinjen av en back samt Stenmans lägen.  

Halmstad hade ett otroligt bra mittbackspar, särskilt Joseph Baffo var lysande och borde få spela i en bättre klubb än HBK.

Vi fick ingen kvittering, trots att vi bytte ut två försvarare mot två anfallare mot slutet. Sebastian Andersson var lika bra som han var sist mot Helsingborg men fick inte heller denna gång in någon boll.  

Nu har vi tagit fem poäng på de sex senaste matcherna i Allsvenskan och om det inte var för att spelet ändå ser ganska bra ut så hade jag varit orolig nu, botten kommer närmre och det går fort! 

Nästa match är länsderbyt mot AIK på  onsdag och allt kan hända. Förhoppningsvis är Stenman i bättre form och jag undrar om inte Prijovic ska få agera inhoppare istället och att man borde spela med Jawo och Andersson på topp. 

För övrigt kan sägas att Tibbling som vanligt var en av de bästa på plan.  

En vunnen pinne - två förlorade

Efter två raka förluster mot Häcken var det dags att hämta hem en poäng igår när kära Djurgården spelade 2-2 hemma mot Helsingborg. En välbehövlig poäng som vi vann genom att kvittera sent samtidigt som vi också lämnar arenan med känslan av att ha förlorat två poäng, vi var trots allt bättre i stort sett hela matchen.

Coach Pelle ställde upp med exakt samma uppställning som funkade dåligt mot Häcken sist, jag skulle ljuga om jag påstod att det inte irriterade mig; vad Jawo exempelvis har i startelvan att göra när han är i sin livs formsvacka är för mig oförklarligt. Våra försvarsspelare har också agerat svagt de sista matcherna och tycks helt sakna förmågan att kommunicera.

Men jag skulle delvis motbevisas när Djurgården startade i ett högt tempo och satte tidig press på Helsingborg. Alexander Faltsetas placerade in 1-0 redan i den sjätte matchminuten och voltade sig ut till sidlinjen för att motta läktarens jubel. Han såg riktigt het ut en stund efter det med många vunna dueller och smarta passningar. Tyvärr skadade han ganska snabbt foten och fick den lindad utan större resultat, småningom tvingades han utgå.

Falsetas klappas om efter 1-0 (bild från www.dif.se)

Hörnor och skott avlöste varandra från Djurgårdens sida och det kändes som om vi var närmare 2-0 än vad Helsingborg var nära en kvittering. Då händer det som tyvärr hänt för ofta på sista tiden; en helsingborgspelare får bollen till vänster om straffområdet och ganska oattackerad joggar han förbi alla stirrande försvarsspelare i Djurgården tills han är vid straffpunkten och kan lägga upp 1-1 i nättaket.

Vårt försvarsspel visade återigen upp sig från sämsta sida och Vytautas Andriuškevičius som är en vänsterback av hög allsvensk klass spelar mittback som om han fortfarande var pojkspelare hemma i FBK Kaunas. Fullständigt ovan i sin position är han en stor bidragande orsak till Helsingborg får göra 1-1 strax före paus. Jag hoppas verkligen att Fredrik Stenman som snart är tillbaka i blårandigt kan dirigera backlinjen och leda den med sin rutin.

Djurgården styr spelet även i andra halvlek men är inte distinkta i sin avslut och har riktigt mycket otur när en boll går in i vårt straffområde och flyger som en flipperkula mellan ben innan en helsingborgsspelare kan slå in bollen bakom en stabil Höie i djurgårskassen,

Trycket fortsätter, såväl på planen som på läktaren. Klacken gör verkligen en av sina bästa matcher i år och det känns som om ett mål hänger i luften. Simon Tibbling är för övrigt fantastisk, som vanligt. Han har en förmåga att ta bollen av en motspelare, gör bort nästa och med raska steg avancera framåt och hålla undan en tredje motståndare innan han slår en passning som ställer ytterligare några. Måtte vi få behålla honom!

Jag känner att jag framstår som en pessimist när jag skriver om Djurgården och den bilden kommer nu att förstärkas; Sebastian Andersson. Inför matchen slet jag mitt hår över att vi värvat en bänkvärmare från en klubb som bara huserar några enstaka placeringar över oss i tabellen. Dessutom med den icke förtroendeingivande kommentaren om att ett miljöombyte kanske skulle vara vad Sebbe skulle behöva. Återigen visade det sig att min oro var obefogad; Sebbe sprang mycket, hittade fria ytor åt både sig själv och medspelarna, drog ett skott i ribban och har alla kvalitéer att bli en favoritspelare bland oss på Sofialäktaren. 

Aleksandar Prijovic byttes in och gjorde som han brukar; mål. Det blev sång och dans på arenan. Plötsligt hade alla glömt de skriverier som var i media nyligen där hans agent hävdade att han aldrig mer skulle spela i blårandigt. Jag vet inte vad jag ska tro om de historierna men har i detta fall svårt att se att det skulle ryka så här kraftigt utan någon liten eld... Antagligen vill han lämna klubben, vilket är förståligt med tanke på hur lite speltid han får. Antagligen har ett erbjudande dykt upp som han och agenten gillat men Djurgården avvisat. Sen vem som sagt vad i det efterföljande spelet är oklart.

Prijovic jublar efter 2-2 (bild från www.dif.se).

Prijovic jublar efter 2-2 (bild från www.dif.se).

Hur som helst kunde man sätta sig på bussen hem med en pinne i bagaget i alla fall. När jag ser fram emot nästa match mot Halmstad BK, på söndag, vill jag se ett piggare och effektivare Djurgården. Byt ut båda anfallarna (Jawo och Hellqvist) och låt Prijovic starta tillsammans med Sebbe. Låt också Stenman bilda mittlås med Emil Bergström i försvaret och flytta ut Vytas på vänsterkanten där han kan prestera och agera jordfräs när någon stackars högerforward i motståndarlaget tror att han ska få anfalla. 

Det är dags att börja plocka treor nu!