Fever Pitch

Sisådär 25 år efter andra har jag äntligen tagit mig i kragen och läst Fever Pitch, Nick Hornbys debutroman om hans egna fanatiska förhållningssätt till Arsenal. Jag tror att den ger något till alla som läser den men kanske inte nödvändigtvis samma sak till varje läsare. Medan de flesta som rekommenderat boken till mig pratat om hur hysteriskt rolig den är hade jag inte några längre vridningar av skratt medan jag läste den. Kanske drog jag på smilbandet någon gång men inte mer än så. Istället gav den distans till mitt eget förhållningssätt till Djurgårdens IF.

Även om jag är "bättre" numera, precis som Nick Hornby också är om man följer hans resa från de första matcherna via fanatismen till den självdistans som krävs för att skriva en sådan bok som han gjorde 1992.

273470146_81de2fbe-de8f-4fda-8bd4-2dfeea69b3aa.jpg

Flera gånger medan jag läste grämde jag mig över att jag inte kom på idén att skriva den här boken först, storyn hade passat mig perfekt. Jag förstår samtidigt det orimliga i att jag skulle hunnit före Hornby då jag var sex år gammal då den gavs ut första gången. Han fångar alla de steg jag tror att många fotbollssupportrar känner igen sig i. Hur man fastnade, hur man blev gammal nog att få gå själv på matcherna, hur man utvecklade ett eget förhållningssätt till laget och hur lagets spel påverkar ens egen vardag. Samt hur ens egna engagemang i klubben faktiskt tidvis falnar när annat händer i livet men alltid kommer tillbaka med stor kraft.

Själv minns jag klart och tydligt hur mamma sjöng DIF-ramsor när jag skulle sova. Även om jag nu i vuxen ålder inser att en del av dem faktiskt är ramsor för andra lag men att hon bara bytte ut lagnamnet... Jag minns första matcherna och stoltheten att gå till skolan dagen efter att DIF slagit Södertälje SK i en hockeymatch eller Hammarby i ett fotbollsderbý (under min uppväxt hände det nästan alltid, jag lider med de barn som nu håller på Djurgården och bor i stockholmsområdet, skolan dagen efter ett derby måste vara ett helvete). Jag minns också de fåtal gånger som DIF faktiskt förlorade ett derby mot Hammarby, hur jag skolkade en hel vecka från gymnasiet och missade ett prov innan jag kom tillbaka men smög runt hörnen för att se vilka eventuella plågoandar i grönvita tröjor som kunde finnas i rummet. Tills det blev derby igen och man återigen kunde gå rak i ryggen och hävda att man var bäst i stan.

Nick Hornby har skrivit en fantastisk bok för oss som lever i skiten och att döma av mina andra vänner gillar de den också så det bara att höra av er så ska ni få låna den av mig eller knalla in på närmaste bibliotek. Alla borde ha läst den här romanen även om den ibland blir lite väl nördig i sitt staplande av spelarnamn och tränare.