Idrotten som katalysator för integration

 Emil Johansson, Emilia Bjuggren och jag 2016, då satt vi alla i idrottsnämnden.  

Emil Johansson, Emilia Bjuggren och jag 2016, då satt vi alla i idrottsnämnden.  

För exakt två år sedan läste jag i Metro om hur nazister hade klottrat hakkors på Enskede IP inför något som kallades Tillsammans cup. Jag visste inte mer om eventet än att det var något som irriterade nazisterna och det i sig kändes som ett gott skäl för att gå dit och visa sitt stöd. Gick dit och fick uppleva ett helt fantastiskt engagemang från ett gäng eldsjälar som ville sammanfoga nyanlända med infödda svenskar genom att ordna en fotbollsturnering men också med en festivalstämning byggd kring musikuppträdanden och foodtrucks.

Under hösten 2016 fick jag det stora nöjet att träffa Erik Englund i Stadshuset, en av initiativtagarna till Tillsammans cup. Han berättade om deras planer att utöka arrangemanget till flera platser i Stockholm och småningom till fler orter. Minns att jag imponerades av hans driv och önskade dem all lycka till med projektet och den fortsatta dialogen med idrottsförvaltningen.

Jag tvekade därför inte en sekund när jag fick frågan om jag ville komma och vara med på invigningen av arrangemanget på Enskede IP under nationaldagen. 

 Från invigningen tidigare idag. 

Från invigningen tidigare idag. 

Idrottsrörelsen är nog den del av samhället som bäst lyckats med integrationen. Unga som idrottar presterar bättre i skolan, har lättare att knyta kontakter och skapa nätverk samt kommer snabbare i arbete. Idrottsföreningarna visade också hösten 2015 att de var dedikerade uppgiften att integrera de som kom, att hjälpa till praktiskt och att se till så att många kände sig välkomna.

Politikens uppgift är att ge rörelsen rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra arbete. För oss socialdemokrater har det förutom de 60 miljoner i ökat föreningsstöd vi skjutit till under mandatperioden också inneburit att vi i budgetarbetet i Stockholm Stad både 2017 och 2018 avsatt extra miljoner för just integrationsarbetet; såväl i medel som föreningar kunnat äska om och dels i verksamhet i egen regi där våra idrottskordinatorer jobbat uppsökande mot framförallt flickor i ytterförorter för att få dem med i idrottande.

Sen handlar det självklart också om ödesfrågan för Stockholms idrottsrörelse; anläggningsbristen. Vi som styr staden nu har ärvt ett underskott av hallar, planer, rinkar m.m. Från så väl tidigare höger- som vänsterstyren. Därför lovade vi att fördubbla idrottsinvesteringarna under mandatperioden 2014-2018, ett löfte vi mer än hållit när vi skjutit till mer än en miljard extra och därför kunnat färdigställa fyra fullstora hallar och mer än 20 konstgräsplaner m.m.

Om detta talade jag och om hur mitt politiska medvetande formades i hockeyomklädningsrummen i Scaniarinken ihop med andra vita arbetarklass- och medelklassbarn när jag mötte en obehaglig machokultur och främlingsfientlighet. Vår förening och vårt lag hade då behövt möta eldsjälar som de bakom Tillsammans cup, vi hade behövt att någon hade byggt broar till andra grupper i samhället.

 När jag var klar med mikrofonen fick jag lämna den vidare till Pia Sundhage som inte bara sade massa kloka saker från scenen utan också sjöng Bob Dylans The Times They Are a-Changin´.

När jag var klar med mikrofonen fick jag lämna den vidare till Pia Sundhage som inte bara sade massa kloka saker från scenen utan också sjöng Bob Dylans The Times They Are a-Changin´.